tur att man kan ändra sig..

..eller hur!!
Nikki och jag har bestämt oss för att prova att tävla igen, efter långt uppehåll så har vi hoppat på en tävlingslydnads kurs för magister Crille, den riktar sig på tvåan och uppåt. Vi var där för första gången igår. Jag va såå nervös att jag mådde både illa och skakade. Men man måste ju prova, vi va tre st kursare, vilket va rätt skönt för då hinner man verkligen med att träna och gå igenom osv. De andra två tränade för trean och elit. föst så blev jag osäker om jag ville va med, kändes som att vi hamnat fel, men det gick över ganska fort. Nikki skötte sig bra, men va lite förvirrad och nosig, hon har ju inte behövt träna på över ett halvår, men jag tror att det har vart bra för henne, hon va inte redo förut och jag pressade henne lite för hårt, nu har hon fått växa till sig och fått vara mycket lös å springa av sig, och känna att jag inte är besviken på henne, utan nu ska det vara hon och jag och vi ska ha kul, det får ta den tid det tar.
Jag va så nervös av att hon skulle sticka i väg, men Crilles lugnande ord hjälpte till, så av med koppel och så fritt följ, nikki va inte riktigt med och nosade och hade hjärnan nån annan stans, men efter ett tag så hängde hon på, vi fick jobba mycket med kontakt, hon har ju tappat tränings kondition och man märkte på henne att hon inte riktigt orkade hålla fokus för länge. Så nu ska vi ha korta roliga träningspass, träna på att hålla ihop två till tre moment. för när hon är på så går hon jätte fint, men när hon är av ser hon nästan ut som om hon inte riktigt är den vassaste pennan i pennskrinet. Och hon är ju verkligen en på och av hund, det är verkligen antingen eller, vilket är ganska bra i och för sig för det är ju lättare att träna på få henne mera på. Det va ialla fall jätte kul att komma igång igen, och Nikki verkade tycka att det va skoj, hon kom på inkallning, la sig på läggandet, men hade lite svårt att göra allt rätt, men det som va en lättnad för mig va dock att det finns kvar där hos henne, och att hon såg glad ut, bara hon får lite tid att komma igång och haja vad som pågår.

Nu har jag oxå kommit igång med att träna mig själv, två härliga kompisar som jag fått och vi tränar tillsammans. så härligt att få vandra in i gymmet igen , ta lite zumba och spin klasser, styrketräna osv.
Känns om att livet börjar falla på plats igen, jag känner mig hemma, har fått nya vänner som jag  verkligen trivs med, gör saknaden efter mina "gamla" vänner lite lättare, även om det ibland känns lite tungt att inte ha alla här..

Känner nu vilket stort steg jag har gjort och vilken omställning. Jag har helt plötsligt blitt en sån vuxen med stor familj och storhandling, mat listor, läxläsning, planering, ekonomi, stora tvätt högar, gympaväskor, fotbollsmorsor, uppfostran, en sån som måste vara vuxen och ha alla svaren till en 12, 10, och 8 åring, som de förlitar sig på. en man som jag måste ta hänsyn till det är inte bara jag utan vi!!
Jag har absolut ingen ånger i mitt val, men jag kan lova att det har tagit tid att haja vad som hänt, och inse att detta är mitt liv, helt plötsligt är jag en sån som jag alltid sett att mina föräldrar är, jag har liksom aldrig tänkt på hur gammal jag är, helt plötsligt så är det så mycket annat som är viktigt..
Och att jag skulle t ex gå och köpa en symaskin och tycka att det är kul att sy gardiner!!! Plantera rabatter!! Bara att driva ett stort hushåll ute på landet!!! Ja livet har festliga vändningar.. men jag älskar det verkligen. att sitta här hemma , regnet öser ner, tänt en brasa i kakelugnen, fyra nöjda hundar som ligger och snusar gott. Veta att jag lever med en man som jag verkligen älskar över allt annat och tre barn som är som mina egna som jag älskar skulle kunna döda för. Ja det är faktiskt lycka, en lycka som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva.
Det är aldrig försent!!!
Kram från knas!!!